Hästen tränar mig

Pojken tränade mig: Lektion nr 1. INTEGRITET
Jag har haft min kallblodstravare Pojken i över sju år nu. De första minnena av honom känns nästan surrealistiska trots att många gamla beteenden ännu visar sig i pressade situationer. Kort info om Pojkens bas: Rädd för människor p.g.a. slag, uppvisade extrem ångest vid beröring, bakskygg och dessutom skygg för utrustning. Endast travtränad men träningen kunde inte fortsättas p.g.a upprepade fall av panikångest utbrott. Jag tog på mig att rida in honom för att han skulle kunna säljas (men köpte honom två månader senare själv).
Det första träningspasset med honom minns jag extra väl för det var första gången jag fick den där otroligt häftiga blicken. Min bedömning var att det var en rädd häst och därmed också en farlig häst. Jag hade noterat att han var bakskygg och tänkte att det var bäst att ha honom på avstånd: longeringen skulle bli våran första mötesplats kommunikationsmässigt.
En grov felbedömning. Då 3-åriga Pojken som ju var rädd för både människa och lina fick panik, drog linan ur handen på mig och började rusa runt runt runt hela tiden med rumpan riktad åt mig för säkerhets skull så att jag inte skulle få för mig att attackera honom. Jag kände mig ytterst värdelös och besegrad redan där och tänkte att den här stackars hästen vet jag inte ens vart jag ska börja med.
Så 17-åriga Margona sätter sig på huk mitt på ridbanan gråtandes och bara tittar på honom.
Efter en bra stund stannar Pojken upp ungefär 15 meter ifrån mig och iakttar mig. Han ser mig rakt in i ögonen. Det är den blicken jag så väl kommer ihåg och har sett i många andra hästar som upplevt människor som obehag. Jag skulle uppskatta att blicken består av ca 20% rädsla, 10% frågetecken och 70% beslutsamhet á la: jag-tänker-inte-ta-nån-jävla-skit-från-dig. Kan inte beskriva den bättre än så. Det finns så oerhört mycket power i den blicken och jag tänker på den ofta. Jag kände en oerhörd respekt för hans integritet och det var då som jag för första gången insåg att hästar faktiskt har gränser som de önskar att vi håller och som vi bör respektera för vem fan gav oss rätten?
Insåg ju också att tilliten inte skulle komma av sig själv och spenderade kommande månad åt 60-120 minuters borstning och 5-10 min promenad där jag bara fokuserade på att han inte skulle springa över eller skygga från mig – avinstallera flyktbeteende kopplat till människa. Mycket smartare än longering. Han fick även lära sig att sänka huvudet i laddade situationer. I slutet av den månaden hanterade han alla problem och jobbigheter genom att trycka sitt jättehuvud mot min kropp. Det gör han än idag och tycker även att det är lämplig belöning med en ”trygghetskram” efter varje utfört trick eller rörelse under arbete vid handen. En söt liten röd tråd genom Pojkens (och min) utbildning, våra kramar, och ett kvitto på att vi har uppnått en viss nivå av intimitet och ”hemmakänsla”.
Detta pass var kanske den bästa lektionen jag har fått i hästhantering någonsin.

Share this post